Om

Bloggen om resan mot att bli föräldrar, och nu om livet med vår lilla skatt. Hösten 2012 började vi med ivf och på tredje gången gillt fick vi vårt första plus! I november 2013 föddes till sist vår lilla tjej! Läs mer om vår bakgrund under rubriken "presentation". Varsågod och häng med på vår resa!

Presentation

Senaste inlägg

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Året som gått

Jag vet inte om den här bloggen kanske har dött ut en gång för alla. Den har liksom spelat ut sin roll. Och även om jag fortfarande gillar tanken att få ner mina känslor på pränt så saknas det ständigt tid, ork.
 
Men som jag sagt tidigare så tycker jag att det känns så ledsamt när bloggare man följt slutar uppdatera. Som en god vän som plötsligt inte hör av sig. Då och då undrar man vad hen har för sig. Hur allt är. Några av er som följt mig är ju numera mina vänner även i "verkligheten" eller i andra sociala medier. Men det finns säkert några som bara följt mig här och som undrar var jag tagit vägen. Så för er kommer här en liten årssammanfattning som jag tagit från Underbara Clara.
 
Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut? I januari blev jag ju tvåbarnsmamma. Det har jag aldrig varit förut. Och nu i höstas gick jag ur min comfort zone rejält och sjöng solo på en tillställning. Det tyckte jag var ganska modigt av mig!
 
Genomdrev du någon stor förändring? Ja, det skulle väl vara det hör att bli mamma till två. Det är en stor förändring. Kanske inte fullt så omvälvande som att bli förälder för första gången, men helt klart en ganska stor omställning ändå.
 
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja! Flera av mina bloggkompisar fick sina mirakel. När andra som längtat och kämpat äntligen blir föräldrar blir jag extra glad!
 
Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas? Här är det ju omöjligt att inte nämna den 24:e januari, när lillebror kom till oss. Annars minns jag ett par familjehögtider från året. Däribland lillebrors dopdag i april och två fina bröllop vi var på under sommaren som speciella dagar.
 
Dog någon som stod dig nära? Tack och lov nej.
 
Vilka länder besökte du? Inga andra än Sverige. Jag har faktiskt inte varit utomlands sen vår bröllopsresa till Köpenhamn samma år som Grynet föddes. Flugit har jag inte gjort på fem år nu, vilket inte är så bra för min flygrädsla. Men jag trivs hemma! I år åkte vi bara till Bohuslän på semester. Vilket var fullt tillräckligt med två små barn.
 
Bästa köpet? Kanske den batteridrivna babygungan som vi köpte när lillebror var mini? Utan den hade jag nog klappat ihop totalt där i början när både bebis och Grynet ville vara på mig, jämt.m
 
Gjorde någonting dig riktigt glad? Min familj! Som äntligen, efter så många år, kändes komplett. Samtidigt var det också den som gjorde mig som tröttast och även som mest ledsen emellanåt.
 
Saknar du något under år 2016 som du vill ha år 2017? SÖMN. Punkt slut. #ettåravnattamning
 
Vad önskar du att du gjort mer? Sovit. Tagit hand om mig själv. Njutit mer av vardagen med barnen.
 
Vad önskar du att du gjort mindre? Slösurfat på mobilen och tjatat på barnen.
 
Favoritprogram på TV? Eeeee... Tvn står ofta på men jag SER sällan på den. Och ännu mer sällan på vuxenprogram. Men Bonde söker fru följde jag rätt så troget i höst. Och när lillebror maratonammade tidigare i våras plöjde jag Orange is the new black, New girl, Modern family och gamla Gilmore girls.
 
Bästa boken du läste i år? Stor skandal men jag har inte läst en enda bok i år tror jag... Alltså förutom barnböcker. Eller jo! Trotsboken och en bok om potträning har jag faktiskt läst. Men bästa bok... Nja, pass på den!
 
Största musikaliska upptäckten? Samma här är jag rädd. Sen barnen kom har jag njutit av tystnade på ett helt annat sätt och lyssnar sällan på musik. Fast i höstas gick jag med i en kör igen förresten. Efter att ha pausat i många många år. Det måste ju räknas som en musikalisk upptäckt om något! Mina onsdagkvällar med min kör är verkligen veckans höjdpunkt numera. En paus i småbarnslivet när jag får koncentrera mig på något helt annat.
 
Vad var din största framgång på jobbet 2016? Jag har ju inte varit på min arbete och jobbat på över ett år, och än har jag ett par månader kvar av min ledighet. Men strax före jul blev jag tillfrågad om jag ville ha hand om utbildningar inom ett ämne jag brinner för på min arbetsplats och det ser jag fram emot att ta i itu med snart. Redan om en vecka ska jag faktiskt gästspela ett par timmar på jobbet.
 
Största framgång på det privata planet? Att jag har sänkt kraven rätt rejält på mig själv nu sen jag blev tvåbarnsmamma. När Grynet föddes hade jag så många ambitioner som krossades när sömnbrist och annat tog överhanden. Den här gången lade jag ribban lågt och var beredd på kaos. Men istället tycker jag att jag har fått ihop vardagen helt okej. Barnen har överlevt och verkar må fint, och det är bra nog.
 
Största misstaget? Svårt. Min trötta hjärna har svårt att minnas tillbaka. Jag och maken har grälat en del i perioder i år. Mycket på grund av att vi varit trötta och utslitna. Om jag hade fått göra om hade jag önskat att jag haft ork att lyssna och kompromissa lite mer, men det är ju inte alltid så lätt.
 
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Alltså. Jag har givetvis varit glad. Men också väldigt trött och därmed ledsen. Humöret har gått väldigt mycket upp och ner, som det gör när man sover dåligt, ammar och har små barn. Men dalarna har inte varit särskilt djupa eller långvariga. Och förutom en dipp i slutet av sommaren när maken var väldigt dålig i ryggen, så har jag nog varit ganska glad i grunden.
 
Vad spenderade du mest pengar på? Barnen. Vår krånglande bil.
 
Något du önskade dig och fick? Litet tjatigt men vår fina lillebror var ju en önskan som slog in!
 
Något du önskade dig och inte fick? En natt av ostörd sömn. Jag önskar vidare. En dag händer det!
 
Vad gjorde du på din födelsedag 2016? Jag har minne som en guldfisk, men jag har för mig att maken jobbade och att jag var ensam med barnen på dagen. I år hade jag inget märkvärdigt kalas eftersom det krockade lite med lillebrors dop. Jag är inte så förtjust i att hålla födelsedagskalas men när jag tänker efter var nog mina föräldrar här och uppvaktade mig i alla fall.
 
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mer sömn. Kan jag understryka det nog? Och kanske lite mer tid för mig. Året som gått har mina behov hamnat väldigt lågt på priolistan.
 
Vad fick dig att må bra? Den veckan som vi var på semester i somras. Trots att bilen gick sönder mitt på motorvägen på väg dit, så var jag märkligt nog mer avslappad än jag varit på väldigt länge.
 
Vem saknade du? Mig själv kanske. Alltså bara jag. Inte mamma-jag, utan bara jag.
 
De bästa nya människorna du träffade? Min nya mammagrupp! Ett härligt gäng där stämningen är så härligt ärlig.
 
Mest stolt över? Att jag har närt och fostrat två barn under året som i mitt tycke är de finaste ungarna som finns!
 
Högsta önskan just nu? Att hela familjen får hålla sig friska under året som kommer. Makens ryggproblem var en pärs för oss alla även om det förstås inte var någon allvarlig sjukdom. Sen hoppas jag att den ganska stora husrenovering som vi ska göra under våren/sommaren ska gå så smidigt som det bara är möjligt.
 
Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Jag ska komma igång med min träning igen efter graviditeten. Och förhoppningsvis bli starkare fysiskt. Sen ska jag ju börja jobba igen och lära mig jonglera vardagslivet med jobb och två förisbarn. Det blir intressant!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Sommaren

Nu har det gått en tid sen jag skrev något här och det känns både tråkigt och sunt. Tråkigt, för jag vet själv hur tomt jag tycker att det är när en blogg jag länge följt helt plötsligt slutar att uppdatera. Som en vän man känt under en lång tid som bara slutar höra av sig. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det är lite sunt att jag inte längre känner samma behov av att skriva om det som från början var bloggens huvudämne; vår ofrivilliga barnlöshet.
 
Sommaren som gått har innehållit både kurvor och lugnare raksträckor. Jag har varit (och är ännu) mammaledig och har fått in snitsen att vara tvåbarnsmamma rätt okej. Jag och maken hade några bra veckor av semester tillsammans. Och i år lyckades vi faktiskt riktigt bra tycker jag att balansera mellan att bara vara och ta det lugnt och att hitta på roliga saker för oss och barnen.
 
Men så har vi handen på hjärtat även haft en riktigt tuff tid som satt sina prövningar på relationen. Jag tänkte inte skriva ett jätteinlägg idag, men kort sagt har maken länge haft problem med ryggen. I våras sökte han äntligen hjälp och provade sjukgymnastik som inte riktigt har hjälpt. Efter semestern blev ryggen väldigt mycket sämre och en dag kom maken plötsligt inte ur sängen. En magnetröntgen visade på ett omfattande diskbråck. Ingen tumör eller något annat farligt, men väl ett väldigt smärtsamt och besvärligt problem. Särskilt med ett hus och två små barn att ta hand om.
 
Sen maken blev akut dålig har de flesta av de dagliga sysslorna lagts på mig, vilket är självklart när man lever i en relation och den ene blir dålig. Maken har varit sjukskriven och inväntar en operation sent i höst. Och det är väl här som vår relation har prövats på riktigt. Under ett par veckor var jag så trött och ledsen att jag nästan tyckte jag mådde sämre än när vi var barnlösa. Då fann vi i alla fall stöd hos varandra och var starka tillsammans. Nu kände jag bara irritation och ilska i vår relation. Jag hade visserligen maken hemma jämt men hans närvaro gav mig bara mer att göra. Ett tag kändes det mest som att jag var hushållerska i ett hem med tre barn i stället för två.
 
Än är vi inte i hamn men för tillfället känns det lite mer hanterbart. Maken är inte bättre men har kunnat återgå till andra arbetsuppgifter på sitt jobb i väntan på operationen. Han kommer ut och träffar folk och jag kan återgå till mina rutiner som mammaledig. Det återstår att se hur det går när han ska rehabiliteras efter operationen, men för tillfället är jag lite mer uppåt än vad jag varit den närmsta tiden.
 
Annars har lillebror lärt sig sitta, krypa och stå på bara några veckor. Stackarn har verklugen ingen insikt om sina egna förmågor och ramlar och slår sig ständigt. Grynet är snart tre år och beter sig i enlighet med det och är bestämd ända ut i fingerspetsarna. Men de är mina barn och de är världens bästa. Lika ofta som jag sliter mitt hår över dem så tänker jag att jag inte hade velat vara utan dem.

Taggat med: 

,

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hallå!

En månad har gått sen jag tittade in. Ett sundhetstecken kanske, att jag alltmer känner att jag lämnat den tid i mitt liv då min och andras bloggar var en livlina. Ett andningshål i det jobbiga och mörka.

Vardagen med två små är turbulent och tuff. Jag gråter säkert minst lika ofta nu som under de barnlösa åren. Men jag skrattar däremot kanske hundra gånger så ofta och hjärtligare än då. Jag kommer på mig själv med att vara mycket mer närvarande i livet här och nu och slipper se på framtiden med oro. Kommer vi ha råd med syskon, orkar vi fler behandlingar och så vidare. Såna tankar kan vi äntligen släppa nu.

Månaden som gått har innehållit mycket sol och sommarvärme. Jag verkar ha tur ned vädret de somrar som jag är föräldraledig. Lillemannen sover som en kratta och nu verkar första tänderna vara på väg så fler tuffa nätter är förmodligen att vänta. Och så har Grynet nästan helt slutat med blöja! Vilket gick så mycket smidigare än jag någonsin hade vågat hoppas på.

Idag känner jag mig dock ledsen och förkrossad. En familj som jag känner via mitt arbete har haft en mardrömslik vår och har nu fått det värsta beskedet man som förälder kan få. Än en gång påminns man om hur skört livet är. Att inget är att ta för givet.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ett samtal

Igår när jag stod och rensade ogräs i rabatterna ringde ett dolt nummer på mobilen. Nu kräks Grynet på föris hann jag tänka, men nej det var från ivf-kliniken på Sahlgrenska. Vips fick jag flashbacks från tiden då man hängde i evighetslånga telefonköer eller väntade på samtal som alltid var sena.
 
Så vad ville de oss nu? Jo det visade sig att de ville uppdatera sin statistik och undrade alltså hur det gått för oss. Och jag kunde ju glädjande nog meddela den trevliga sköterskan att både storasyster och lillebror är här. Att vår familj är komplett!
 
Minnet av de där kämpiga åren bleknar så fort, men där och då med skitiga nävar från ogräsrensning och lillebror lugnt sovandes i vagnen i skuggan, blev jag så medveten igen. Vilken ofantlig tur vi har haft. Och vilka mirakel som har producerats där på labbet på Saglgrenska. Vi kan aldrig tacka dem nog ❤️❤️

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Är det bara jag?

Snälla säg att jag inte är ensam om att bli helt skogstokig på tvååringen ibland!
 
Igår när maken jobbade eftermiddag/kväll bara bråkade Grynet med mig. Flamsade och dummade sig när jag ammade och ju argare jag blev desto festligare blev det att hålla på.
 
Jag som ändå är utbildad pedagog och har många års erfarenhet av att jobba med just tvååringar, slängde tydligen allt jag lärt mig ut genom fönstret och låste till sist in mig och Lillebror på toa en stund och storgrät. Fick ringa maken på jobbet bara för att prata med en vettig människa en stund.
 
Det är så märkligt det där, hur någon så liten kan göra en så vansinnigt arg ibland. Jag som knappt aldrig blir arg på någon vuxen kan bli fullkomligt vansinnig när hon trycker på rätt knappar. Och sen får jag dåligt samvete för att jag blev så arg, och blir ledsen för det.
 
Inte lätt!

Äldre inlägg