Idag hände en sak som fick mig att undra vilka signaler jag sänder ut till folk i min närhet. Jag var och åt lunch hos mitt syskon och mina föräldrar var också där. Den senaste tiden har jag inte pratat alls med dem om vart vi står i våra behandlingar. Det har ju liksom inte hänt så mycket som varit värt att prata om under december och januari. Först igår hävde jag plötsligt ur mig att vi ska till Sahlgrenska i veckan som kommer. Men annars har jag inte tagit upp ämnet, och det är heller ingen som har frågat.
 
Lunchen slutade lite tråkigt. När jag skulle åka blev jag och min syster osams kring en sak som hänt för ett tag sen och som berör ämnet barn. Jag blev ledsen och gick min väg innan jag bröt ihop alldeles. Min mamma skulle följa med mig hem och det var i bilen hem till mig som det stora brytet kom. Där allt brast och jag berättade hur ledset och jobbigt det är hela tiden. Fina mamma tröstade och höll om, men en sak som hon sa hängde jag upp mig vid. "Och jag som tyckte du verkade gladare nu".
 
Jag förstod att utåt sett verkar jag vara som vanligt. Jag går till jobbet, jag skrattar, gör mig fin i håret och pratar om ditt och datt. Men inuti känns allt mest hopplöst, trasigt och eländigt. Och plötsligt insåg jag att jag faktiskt på något konstigt sätt lite har tagit illa upp för att ingen vågat fråga hur det går eller hur jag mår. Fast jag själv absolut inte har inbjudit till några sådana frågor. Knepigt... Att vi är i en jobbig sits förstår säkert de flesta som vet om vår ofrivilliga barnlöshet. Men exakt hur dåligt jag mår just nu, det berättar jag i stort sett bara för min sambo, min terapeut och för er här på bloggen. Hur ska då min närmsta familj kunna veta att jag blir extra ledsen av att diskutera vissa saker? Som bäddat för missförstånd.
 
Min kloka mamma fick mig i alla fall att lova att jag måste säga till när jag behöver prata. Och orkar jag inte tala om det får jag skicka ett sms istället. Själv fick jag mig också en läxa. Ska de runt omkring mig kunna visa hänsyn, får jag vara tydligare med att visa dem vad som gör mig ledsen. Lite svammel, men ni kanske förstår hur jag tänker?